Så hälsar vi februari med mer snö. Att morgonen bjuder på nysnö har varit en vanlig syn de senaste veckorna.
Vid en promenad konstaterar jag att den kommunala snöröjningen tycks fungera hyfsat. Strax efter åtta på morgonen möter jag snösvängen på den stora gång- och cykelbanan förbi vårt område. Detta uppfyller det kommunala servicekravet:
”Halkbekämpning ska ske när halka uppstått och alltid efter snöröjning. Detta gäller hela dygnet. All halkbekämpning på gång- och cykelnätet ska ske med stenflis.
Åtgärdstiden för snöröjning och halkbekämpning får inte överstiga 12 timmar. Målsättningen ska dessutom vara att så stora delar som möjligt är åtgärdade före morgonrusningen, alltså klockan 07.00.”
Näst ren asfalt är slät, packad snö, gärna med flis, det bästa att cykla på. Man har valt att avstå från salt vilket spar kläder och kedja. Vägbanan är däremot oplogad, istället passerar två saltbilar förbi.
Saltningen är ett oskick både för miljö och ekonomi. Saltet kostar pengar, förstör grundvattnet och driver fram rost. Som fotgängare/cyklist får man se upp i korsningar för obetänksamma förare som sprutar kaskader av salt slask. När sörjan blandas upp med ny snö och fryser på, blir det en hal och gropig barriär som endast med svårighet passeras på cykel.
Utanför de stora gång- och cykelbanorna är framkomligheten desto sämre. Enskilda fastighetsägare tar högst varierande ansvar för snöröjningen på ”sina” avsnitt av gator och gångbanor. Som fastighetsägare är man skyldig att hålla rent trottoar och gata upp till 120 centimeter från tomtgränsen, och gångbanor upp till ett avstånd av hela 10 meter. Enda undantaget är om den kommunala snösvängen har lagt upp en vall på ditt avsnitt.
En ovetenskaplig bedömning är att en tredjedel tar sitt ansvar, lika många struntar högaktningsfullt i lagen, och resten gör ett halvhjärtat försök genom att flytta lite snö från trottoaren till kanten av vägbanan, den del där man gärna vill hålla sig som cyklist. Av de som tar sitt ansvar skottar de flesta med skyffel. Några väljer att vräka ut tösalt, ytterligare andra kör med snöslunga. Resultatet blir en brokig blandning av väglag på en och samma gata.
Åsynen (samt ljudet och lukten) av snöslungor satte igång tankarna under promenaden. För egen del röjer jag de cirka 250 kvadratmetrarna asfalt med en ergonomiskt utformad snöskyffel/-skrapa. Jobbet tar en dryg timme (mer vid plusgrader) om man håller tempo så man blir svett. Därmed får man också ett ordentligt motionspass. Miljöpåverkan blir obefintlig till skillnad från en snöslunga. Men frågan är om en snöslunga verkligen är effektivare? Läs följande kalkyl och bedöm själv!
- En villaslunga i lämplig storlek (60 cm bredd och 4 kilowatts motor) kostar cirka 9 000 kronor. Låt oss gissa att den håller i tio vintrar utan service, alternativt att man på tio år lägger servicekostnader motsvarande inköpspriset för att få den att hålla längre. Alltså 900 kronor per säsong.
- Användningen per säsong varierar förstås kraftigt, men låt oss anta att den körs en gång per vecka under tiden 15 december till 28 februari, totalt tio gånger. Således blir kapitalkostnaden 90 kronor per tillfälle.
- Låt oss gissa att man orkar köra den i lugn gångfart, alltså 0,5 meter per sekund. Mina 250 kvadratmeter skulle då ta 16 minuter. Säg 20 minuter med tankning, start och parkering.
- Bensinförbrukningen är ungefär en liter per timme. Om man fyller miljösnällare alkylatbensin för 20 kronor per liter blir bränsekostnaden sex kronor per tillfälle.
För en tidsvinst på 40 minuter i ren klocktid får man alltså betala 96 kronor. Att tjäna in denna kostnad tar med en genomsnittlig svensk timlön på 125 kronor efter skatt drygt 45 minuter. Ur ett livstidsperspektiv ger snöslungan alltså ingen tidsvinst alls, även om den fungerar krångelfritt i tio år. Går den sönder blir kalkylen ännu sämre.
Slutsatsen blir att en snöslunga är helt omotiverad för en vanlig villaägare. Ser man till motionseffekten så blir kalkylen rent usel för slungan. För om man ändå tänkt sig att träna, blir nettokostnaden i livstid noll när man använder skyffeln.
Att sakna TV-apparat är nuförtiden knappast något statement. Själva begreppet television har tappat sin mening när rörliga bilder kan ses på skärmar i alla möjliga utföranden utan vare sig kabelmottagare eller antenn. Att se på TV har väl däremot fortfarande någon form av innebörd, och det är måhända fortfarande ett statement att frivilligt avstå från detta vardagsnöje.
Som barn var jag en stor skräp-TV-fantast och genomdrev på egen hand att kabel-TV drogs in i föräldrahemmet. Under fem år har jag däremot levt i nästan total TV-torka efter att den senaste apparaten gick sönder och aldrig ersattes med någon ny. Därmed missar man förstås en aspekt av tidsandan som diskuteras omkring en. Det vill säga, fram tills ganska nyligen när de digitala lekplatserna (alltså SVT/TV4 Play och liknande) blivit så bra att de är fullgoda alternativ till TV-mottagare.
Så efter några kvällstimmar bänkad med ena ögat riktat mot den lekplatsen (alltså dokumentärhörnan där de intellektuella barnen håller till) kan även jag referera några intressanta ögonblicksbilder av tidsandan:
Dokumentärserien ”Cities on speed” om fyra megastäder som växer utom kontroll var ganska skakande. Första delen handlar om Mumbai där ett stort motorvägsprojekt skapar konflikter mellan olika grupper. Att 550 nya bilar per dag rullar ut i det ständiga trafikinfernot är det dock ingen som verkar se som ett problem, i varje fall inte de som kom till tals i programmet. Gatuförsäljaren Patel, som glatt beställt en Nano till sin familj, säger frankt att vi västerlänningar ska baske mig inte säga ett dugg om att indier skaffar bil, så länge vi också kör. Annars är vi ”dj-a fascister” (om nu översättningen var rätt..)
Del två, om Kairo och dess hygieniska och miljömässiga katastrof till avfallshantering tyckte jag däremot tassade väldigt försiktigt kring grundproblemet med den djupa korruption som förvandlat ett förvisso ohygieniskt men fungerande kretsloppssystem till en stinkande, ineffektiv ökensoptipp. Vissa klipp är i varje fall direkt oaptitliga.
ddd
Otaliga är blogginläggen som skildrar finanskrisens effekter på det amerikanska samhället. Det är många miljöbloggare som förutspår civilisationens förestående kollaps och därför riktar blickarna västerut. Men oavsett vad man tror om finanskapitalismens framtid så finns dramatiska exempel från betydligt närmare håll, nämligen våra nordiska grannar Island. Filmen ”Gud hjälpe Island!” som är gjord av islänningar, förmedlade ett mycket gripande intryck av hur olika familjer berörts på det personliga planet av den inhemska bankkraschen. Visst kan man skälla på riksbankschefer och finansvikingar, men många så kallade vanliga islänningar deltog glatt i en hejdlös lånefest som syndabockarna höll igång. Man påminns om att det krävs både lurendrejare och lurade för att bedrägeri ska kunna lyckas.
Serien ”Landet Brunsås” är väl på gränsen till att diskvalificera sig som dokumentär, men som hälsomatsfantast man odla sin bigotta sida genom att förfasa sig över del 2 som handlar om färdigmat och varför ”vi” äter den. Man konstaterar att råvarorna i en åksjuk färdigmiddag bara står för några kronor av priset, definitivt mindre än förpackningen, och fastslår beskäftigt att så billigt kan vi vanliga medborgare minsann inte laga en motsvarande middag. (Nej, vad jag vet säljs många av E-numrena inte i konsumentförpackning.)
Mest häpnadsväckande är den avslutande kommentaren, om vi bör överge färdigmaten för att den är så tråkig. Nej, tvärtom borde vi betala mer för vår färdigmat så att de stackars tillverkarna har råd att använda naturliga ingredienser, säger Lotta Lundgren förnumstigt. Undrar varför en dokumentär överhuvud taget behöver uttrycka någon åsikt om min färdigmatskonsumtion? Sverker och hans soptunna får gärna konsumera det programmet för min del.
Den plötsligt haussade sparsamheten, som Cykelidag rapporterade om för två veckor sedan, har fått sin förklaring. Statistiken för julhandeln 2009 visar på ett nytt rekord på 63,5 miljarder kronor, vilket är en ökning på 4,5 procent, inflationsjusterat, jämfört med föregående år. Cykelidag finner detta högst märkligt eftersom Sveriges BNP förväntas ha fallit med 4,5 procent under helåret 2009 (enligt Riksbanken), hushållens disponibla inkomst ökade med 3,7 procent för de tre första kvartalen (SCB) och hushållens optimism rent allmänt dämpades något under december, i varje fall om man tror på Konjunkturinstitutet. (I januari ökade dock hushållens optimism igen, enligt samma institut!)
Som bekant kan man bevisa det mesta med statistik, så vi stannar med sifferexercisen här. Men håll med om att siffrorna rimmar hemskt illa med förklaringen i pressmeddelandet.
En stigande optimism hos hushållen i kombination med en svag fjolårsförsäljning ligger bakom den starka utvecklingen. Därtill kom snö och kyla, vilket fick fart på branscher som sko- och sporthandeln. Dessa båda branscher ökade försäljningen med över 20 procent.
Många har alltså handlat på sig en förskräcklig massa kängor, pjäxor, pulkor, skidor och skridskor, med ofrivillig sparsamhet som påföljd i januari. Det är ändå relativt gynnsamt ur miljösynpunkt, jämfört med om ökningen skett inom resor, bilar eller elektronik. Hoppas att de penningarma sportkunderna nu blir rika på frisk luft och naturupplevelser istället!
Rik på frisk luft blir man dock knappast som cyklist i Göteborg dessa dagar. Kombinationen tillfälligt töväder med snöfall, följt av ny frost, har inneburit den yttersta prövningen för framkomligheten. Cykelidag, som försöker hålla en positiv stämning i alla lägen, avstår av etiska skäl från att publicera bilder på eländet. Men ni som prompt vill se dessa kan besöka bloggkompisen Syrrans Granne (varning för starka bilder).
Snöröjningen har helt klart prioriterat motorfordon. Vare sig grus, salt eller skottning har förekommit på gång- och cykelbanor. Jag såg summa en cyklist vid ett besök i staden idag (och det var inte jag). Eftersom kommunfullmäktige igår kväll utan votering godkände förslaget om trängselskatt för att finansiera en stor utbyggnad av infrastrukturen i Göteborg, så kan vi bara hoppas att några smulor av intäkterna kan sättas av för en förbättrad halkbekämpning för alla trafikanter i framtiden.
PS. En vinnare i elfrugalitetstävlingen kan nu koras. Det är Bondjäntan med förslaget att anlägga jordkällare i trädgården. Grattis! Mejla din adress så kommer ett frugalt pris med posten!
Det ena gav det andra. Det började med att jag blev hemmabunden med en krasslig sjuåring som behövde lite stillsam stimulans. Hon är road av dataspel där man bygger upp, underhåller och förbättrar något, till exempel en veterinärmottagning eller en djurpark. Detta gav nostalgiska återblickar på egna sjukdagar (tack och lov få) i tidiga tonåren, när jag vilade upp mig med olika byggspel. En av favoriterna var numera anrika SimCity från Electronic Arts, ett spel där man som borgmästare bygger ut och om sin stad mot ständigt högre höjder av utveckling. Före Internetkartornas tid var det oerhört fascinerande att kunna flyga över ett landskap, panorera och zooma in på olika byggnader.
När jag berättade detta för dottern tändes små lågor av intresse i ögonen. Sen starten 1989 har spelet släppts i flera olika versioner. Den senaste heter SimCity Societies och är en betydligt förenklad variant med snyggare grafik och mer fokus på människorna som bor i staden. Den har fått förintande kritik av gamla fans men är precis lagom utmanande för en nyfiken sjuåring. Saken avgjordes av att den säljs billigt och miljövänligt med direkt nedladdning. Naturligtvis var jag tvungen att köra en provomgång för att kunna förklara spelet för dottern.
Så blev jag stadsplanerare för en dag och fick på så sätt många insikter om samspelet mellan urbanisering, ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan. Det började med höga moraliska ambitioner: några vindkraftverk, trivsamma trevåningshus i vackert strandläge, med småskaliga industrier, jordbruk och skolor inom gångavstånd. Detta lockade nya invånare och bostäderna fylldes snabbt. Folket krävde nöjen, så affärer, teatrar, parker, idrottsanläggningar med mera måste uppföras, vilket krävde fler vägar och kraftverk, och även buss och tunnelbana för att hålla trafiken under kontroll. För att ha råd med all infrastruktur behövdes fler och större arbetsplatser som kunde dra in mer skatt till stadskassan. Därmed fler anställda som måste bo någonstans.
Men allt eftersom staden växte blev marken mer och mer värdefull. I jakten på fortsatt framgång drevs jag obönhörligt mot storskalighet. Höga miljonprogramshus, stora kontorskomplex, larmande jätteindustrier. Med stigande invånarantal förslog inte småbutiker och kvartersbiografer. De fick rivas och ersättas med mega-köpcentra och stora arenor. Med all el som detta förbrukade, blev även vindkraftverken löjligt otillräckliga och fick monteras ner för att ersättas med stora kol- och kärnkraftverk, som gav högre effekt per kvadrameter. Jag insåg också att i min ohejdade tillväxtiver hade jag blivit en riktig miljöbuse!
Den otrivsamma staden Stisseby.
Inte nog med det. Miljonerna rullade in i kassan men folket klagade på stress, föroreningar och stora koldioxidutsläpp. (Spelet håller reda på CO2 för alla anläggningar.) Brottslighet och missnöje bredde ut sig. Första åtgärden blev att anlägga andliga centra (några moraliska principer fanns kvar). Det fungerade till en början och missnöjet lade sig. Men när folket blev alltför andliga och till och med fanatiska slutade de gå till jobbet och därmed minskade skatteintäkterna. Helt oacceptabelt. Tempel och retreats fick snabbt rivas och ge plats för polisstationer, fängelser och statliga tillsynsmyndigheter. Ett auktoritärt övervakningssamhälle växte fram, med hög produktivitet och en befolkning som hölls i schack med massförströelse. Rebelliska element kunde effektivt identifieras och neutraliseras.
Naturligtvis kan detta samhälle endast fungera så länge det producerar ofantliga mängder energi. Stänger man av kraftverken så faller det samman på mycket kort tid. Detta blir sista fasen i provomgången. (Här är det på sin plats med ett elakt mohahaha-skratt…. det är ganska kul att vara miljöbuse och auktoritär ledare på låtsas.) Spelet illustrerade också flera lärdomar:
- Urbanisering och ekonomisk utveckling har oerhört starka självförstärkande drivkrafter. Ett ohållbart system byggs successivt upp av många små åtgärder som var och en verkar fullständigt rationell.
- Urbanisering utan stadsplanering kan leda till röriga, gyttriga och otrivsamma stadsmiljöer. Men ogenomtänkt stadsplanering kan leda till ännu sämre lösningar.
- Förtätning av städerna, som är i ropet i Göteborg och på många andra håll, har många fördelar för miljö och effektivitet. Vi bör dock vara vaksamma för om det drivs för långt så kan det leda till omänskliga samhällen.
- Det är mycket lättare att bygga ut och skala upp, än att i efterhand rätta till och ställa om det som blivit fel. Läs gärna artikeln ”On the future of urban planning” med många kloka ord av den kanadensiska stadsplaneringsexperten Ken Greenberg.
Sist men inte minst så är simulering en oerhört kraftfull metod för all typ av framtidsplanering. Det är bara att hoppas att våra stadsarkitekter och lokala makthavare tar sig tid att spela såna spel då och då.
Minns ni den galna komedin från 1987 med Steve Martin i huvudrollen? Eller ”Raka spåret till Chicago”, som den svenska titeln lydde. Han spelade en arrogant reklamdirektör som försätter sig i diverse svårigheter med olika transportmedel när han till varje pris ska hinna hem till tacksägelsemiddagen i Chicago från ett möte i New York. Med den tidens billiga bränsle behöver han aldrig tveka en sekund på om han ska köpa en flyg- eller tågbiljett eller kvittera ut en törstig hyrbil för att försöka ta sig hemåt. (Även tågen i USA drivs till övervägande del med diesel.)
I dagarna har det kommit en mängd tecken på att den bekymmerslösa tiden snart kan vara förbi. Amerikanska investmentbanken Goldman Sachs räknar rentav med oljebrist 2011, eftersom förbrukningen i Asien väntas stiga samtidigt som många oljeprojekt lagts på is på grund av finanskrisen.
Flygbolaget Japan Airlines har ansökt om rekonstruktion. Flygbolag med gamla, törstiga plan får ingen lätt sits, trängda mellan dyrare bränsle och resenärer. Man har dessutom beställt ordentligt med nya plan från de två stora tillverkarna. De bolag som överlever lär flyga med de nya eftersom de är mycket bränslesnålare. Räkna med intressanta auktioner på begagnade flygplan framöver. Kanske får vi se fler hotell och restauranger inrymda i gamla jumbojet framöver, parkerade på små nedlagda flygfält runtom i världen?
Säkert kommer det att flygas framöver, men med långt färre och dyrare avgångar. Ett scenario är att bara de stora flygplatserna blir kvar för internationella flygningar, såsom Frankfurt och Kastrup. Räkna med att det blir trångt på tågen dit. Långsammare men snålare propellerplan blir säkert kvar på de mindre flygplatserna, och kanske rentav luftskeppen kommer tillbaka.
Även för bilanvändarna blir det kärvare. På samma sätt som flygbolagen så har vi i Sverige en rejäl utmaning med våra gamla, stora och mestadels törstiga bilar. Med ett tänkbart literpris uppemot 20 kronor blir det dyra mil även med de snålaste dieslarna, samtidigt som de nya bilar som krävs för att sänka förbrukningen radikalt är alltför kostsamma i inköp för de flesta privatpersoner. Elbilarna kommer antagligen, som Miljöaktuellt förutspår, inledningsvis att köpas av budfirmor, kommuner och andra företag med många, korta körningar.
Etanolbränslet är heller knappast någon räddning. Just nu pågår en debatt om huruvida det ger någon miljövinst över huvud taget, jämfört med bensin. Nej, säger Sören Wibe. Ja, säger företrädare för etanolbranschen. En sak är i alla fall säker: eftersom etanol regelmässigt blandas i all bensin, och är enkelt utbytbart, samtidigt som tillgången är begränsad, så lär priset följa oljepriset uppåt.
För egen del tror jag att gasformiga drivmedel är mest framtidssäkra. Det bästa är biogas, dock med begränsad tillgång även om produktionen byggs ut i snabb takt. Under tiden blir det mycket naturgas, som förvisso är ett fossilt bränsle men som brinner snålare och renare än bensin och diesel. Man räknar dessutom med att det finns mer gas än på olja kvar i jorden.
Som sagt räkna med trängsel på tåg, spårvagnar och bussar framöver. Och för alla som uppskattar friheten på vägarna kommer fler och fler innovativa cyklar. För ett tag sen skrev jag om några nyheter , och här är en drös till:
- En driftig entreprenör har dragit igång en cykelaffär med holländska konceptet De Fietsfabriek i Stockholm. Kundanpassade, robusta cyklar för alla ändamål, inte minst för transporter. Får vi se fler såna här som cykeltaxi i sommar?
- Cargobike i Malmö satsar på robusta transportcyklar med elsupport, rapporterar Ecoprofile.
- Cyklande ambulanssjuksköterskor blir allt vanligare i England. Göteborgs cykelpoliser har varit synliga och nitiska i sin tjänsteutövning senaste året. När följer ambulanssjukvård, väktare och andra uniformerade branscher i deras hjulspår?
- Landets första flervåningsgarage för cyklar ska byggas vid stationen i Älvsjö söder om Stockholm.
- Sist men inte minst en liten godbit för cykelnördar som prompt ska ut i djup snö: ett konverteringskit förvandlar din MTB till en pedaldriven snöskoter.
Varje vecka bakar jag en omgång bröd som blir veckans dagliga. Precis som Lantmännen tycker jag att bakning är lite av självterapi. I stort sett skiftar jag mellan två brödtypet: ett halvgrovt bröd på sammalt dinkel och ett grovt på rågsurdeg och vete med honung. Mera sällan bakas grovt rågbröd av dansk typ. Varierar olika kryddor och fröer för att få omväxling. Brödformen väljs däremot efter dagens ambitionsnivå. Är den låg så blir det formbröd, annars skurna bröd eller, om ambitionen är på topp, trillade rundstycken med frö ovanpå.
Idag var attityden osedvanligt avslappnad och jag skar därför helt enkelt degen i tre delar, vek ihop varje degklump lite hjälpligt och la upp på plåt. Innan gräddning skar jag några raska snitt över degen.
Nog blev jag överraskad av det goda resultatet (och det har hänt förr). Visst liknar det två schweiziska Bauernbrot och en äkta fransk Bâtard…. Den lates tumregel ”less is more” har tydligen makt över brödet också.
Har senaste året varierat maten med olika sorters bönor och denna gång var det adzukibönor som stod på menyn. Det blev en rejäl mängd efter blötläggning och kok, och jag drog mig till minnes att japanerna gör godis av dessa små söta, bruna bönor.
Lite överblivna fikon och nötter från jul åkte ner i matberedaren tillsammans med adzukibönorna, agavesirap, carobpulver, havregryn och en dutt kanel. Med en matsked matolja en perfekt konsistens att kavla ut och skära i små rutor som jag doppade i kokos.
Resultatet blev även den här gången överraskande bra. Som chokladbollar fast billigare, nyttigare och godare. Rena proteinbomber. Perfekt för en frugal bagare/motionär.
Härom kvällen hade jag förmånen att besöka ett djupt inspirerande möte med en sann levnadskonstnär och löpare: Markus Torgeby. (Sänder en tacksamhetens tanke till tidningen Runner’s World för arrangemanget.)
Markus förtjänar mer än någon annan idrottsman stöd för sin satsning att nå världsmästarklass. Håller du med efter att ha läst detta, och söker en talare och inspiratör för din arbetsplats eller liknande, så boka Markus här!
På scenen inför något hundratal åhörare stod en spenslig 30-åring med halvlångt hår och veckogammalt skägg, med en djupt uppmärksam blick och med fullständig närvaro i nuet. Han berättade att detta var hans första framträdande inför större publik, och att han var lite rädd men bestämt sig för att det ska gå bra.
Markus Torgeby upptäckte löpningen som 10-åring och har tränat hårt alltsedan dess. I tonåren började han känna sig vilsen och stressad av konsumtionssamhällets överflöd och fick en stark längtan efter enkelhet. Inspirerad av H.D. Thoreaus Walden reste han som 20-åring till Jämtland med en ryggsäck fylld med det allra nödvändigaste. Med slanor och en medförd tältduk reste han en enkel kåta som han sedan bodde i under fyra år. Under denna tid levde han ytterst enkelt med träning, studier, vedhuggning och annat livsnödvändigt, samtidigt som han lärde sig enormt mycket om sig själv och om livet. Filmen ”Löparen” skildrar denna period i hans liv.
Efter att ha träffat en kvinna och bildat familj rustade Markus en enkel fäbod med det allra nödvändigaste. Där bor han nu med fru och två barn, och försörjer sig på snickerijobb mellan träningspassen, fortfarande med en mycket enkel livsföring som ger möjlighet att fokusera på det väsentliga. ”Man skapar mycket tid åt sig själv när man skalar bort en massa skit”, som han uttrycker det på sitt kärnfulla sätt. Detta sätt att leva resurssnålt, nära inpå naturen, är förstås tämligen miljövänligt i sig självt. Man äter utöver detta ekologisk mat och lever utan el. Enda utsläppen kommer från de olika resorna till löptävlingar.
Markus Torgeby är idrottsman men framför allt en levnadskonstnär som har ett oerhört angeläget budskap om att acceptera och övervinna sin egen rädsla, om att finna stillhet och inre frid, och om att närma sig frågan om vad man innerst inne vill med sitt liv. Av respekt för honom avslöjar jag inga fler detaljer från föredraget. Däremot ett upprop om ditt stöd.
Markus Torgebys löpresultat är fantastiska — vad sägs om 1:07 på Göteborgsvarvet. För att nå världsklass behöver han dock lägga ytterligare tid på träningen, vilket kräver ett tillskott på cirka 80 000 kronor årligen. Ingen jättesumma, men med en så enkel och konsumtionsbefriad livsstil som Markus är det en delikat uppgift att skaffa sponsorer. Eller som han själv sa, ”jag vet inte hur långt jag är beredd att sälja mig själv.” En föreläsningsserie är i alla fall en start, och förhoppningsvis räcker det för att dra in det nödvändiga beloppet. Förhoppningsvis bidrar också familjens medverkan i en ny dokumentärfilm, ”Den nya tiden”, som har premiär på Göteborgs Filmfestival den 31 januari.
Har du möjlighet att lyssna på Markus, så ta chansen! Och om du söker efter en inspirerande talare som kan berätta engagerat om att utmana sig själv och sin rädsla, om att finna ro och att fokusera på det mest väsentliga, så tveka inte utan boka honom via hans hemsida (som någon annan sköter, själv saknar han Internet). Jag lovar att det är värt varenda krona.
Är det ett svar på den sedvanliga ekonomiska januari-baksmällan, eller ett tidigt tecken på att konsumismen är på väg ut? Vad vet jag, men staden vimlar i alla fall av tydliga signaler på att det är trendigt att vara frugal. Minns faktiskt inte att tidigare januarimånader varit så inriktade på sparsamhet. Här är några exempel och längst ner en liten tävling för frugala energi- och miljönördar.
Har tre dagar i följd haft olika ärenden i stan, vilket fört cykeln längs många cykelbanor och gator i centrum. Dubbdäcken rullar tryggt på underlaget som är en mix av snö, frusen modd och isfläckar, här och var med naken asfalt. Den förvånansvärt välfyllda cykelparkeringen på Drottningtorget vid minus tio grader glädjer ett cyklisthjärta. Kanske inte ett klockrent tecken på frugalitet, men ändå? Det är i alla fall det mest ekonomiska sättet att transportera (med hänsyn till restid och reskostnad).
Stormarknaden slår till med lockpris 99 kronor och stor exponering av frugala böcker. Vad sägs om ”100 sätt att rädda maten…” av Annica Triberg, som vill hjälpa oss att minimera svinn och släng. Bläddrade snabbt igenom och konstaterade att det för min del var kända fakta. Men boken är trevligt och enkelt skriven, och säkert en bra present till frugala nybörjare.
Lantmännen vill inte vara sämre och uppmanar oss att spara in på dyra tjänster genom att ersätta dem med brödbakning för personlig utveckling och ökad tillfredsställelse. ”Vi tror att bra mat kan vara den som du mår bra av att knåda.”, säger de. Som flitig hemmabagare håller jag förstås med Lantmännen, och ser dessutom helst att mjölet är giftfritt och närodlat för bästa hälsoeffekt.
Lågvattenmärket står Göteborgs Stad för. Genom projektet Handla Smart, vars webb marknadsförs genom banners och annonser, vill man ”ge oberoende och vardagsnära ekonomisk rådgivning till invånare som genom konjunkturen drabbats av varsel och arbetslöshet.” Sajten erbjuder ”enkla och snabba steg som minskar dina utgifter”, bland annat en MatOMeter, en BilOMeter och en TVOMeter som ska hjälpa oss undvika överkonsumtion av snabbmat, bilar och TV. De så kallade sparsamhetsråden är dock rent löjliga, för man uppmanas konsekvent att använda de sparade pengarna till mer lyxkonsumtion. Eller vad sägs om följande. Lämpliga tips till invånare som drabbats av varsel och arbetslöshet, eller?
I äkta frugal anda kör Cykelidag till med en liten tävling. Bakgrunden är ett råd från en amerikansk blogg om att utnyttja kylan för att spara el i kylskåpet. Här är en lista på tips i stigande grad av miljö- och energinördighet. Om du kan toppa listan med ytterligare råd så skriv en kommentar. Ett frugalt pris utlovas.
- Kylskåp i lägsta energiklass. (Inte särskilt nördigt).
- Damma regelbundet på baksidan
- Tina frysvaror i kylen
- Låta all varm mat svalna utomhus innan den åker in i kylen
- Frosta av när det är minusgrader (Niclas) (fast moderna, energisnåla skåp är ofta självavfrostande)
- Lägga ut kylklampar över natten att frysa, och sedan in med dem i kylen (kompressorn slipper gå)
- Fylla tomma mjölkpaket med kallt kranvatten, ställa ut dem över natten att frysa, och sedan in i kylen.
- Samma som föregående, men återanvänd gammalt vatten såsom disk- eller tvättvatten
- Koppla ur kylen och ställ ut den på utsidan under vintersäsongen
- Bygg jordkällare på tomten (Bondjäntan)
Med detta tillönskas alla läsare en riktigt trevlig, frugal helg!
Ett fulländat Jullov, som i de gamla barnvisorna, kräver snö och kyla. Så är det för mig i varje fall. Somliga förknippar det vita fluffet med besvär, skottning och halka. För egen del framkallar det svåra anfall av längtan, där jag för min inre blick ser nyfrästa spår varhelst ett sammanhängande snötäcke lagt sig.
Håll i er kära läsare och cykelvänner, och förlåt om jag nu gjort något besviken, för här kommer en bekännelse: Det är inte cyklingen som är min Stora Kärlek bland idrotterna.
Cyklar gör jag för att transportera mig själv, barn och varor. Samt för att upptäcka och utforska intressanta miljöer i ett optimalt tempo. Således, att cykla är att resa. Löpningen är stärkande för kropp och själ. Inget annat. Skridsko och inlines är härliga för en stunds oskyldig barnlek.
Men min idrottsliga Passion, det är längdskidåkningen. Denna nordiska ursport är en dans i snö på slak lina som lagts ut i vida bågar i landskapet. För att hålla rytmen väljer dansaren hela tiden lämpliga danssteg efter terrängens beskaffenhet och sin egen ork och förmåga. Få idrotter har en så väldefinierad och växlande koreografi. Saxning, diagonal, stakning med frånskjut och stakåkning är dansstegens namn i den klassiska stilen, medan fristilen använder fem växlar på modernt vis.
Detta och mycket annat har jag lärt mig genom att studera Svenska Skidförbundets utmärkta små teknikhäften. Små pärlor på blott 30 sidor med föredömliga bilder och korta texter, enligt devisen ”lite snack, mycket verkstad”. Biblioteket i Göteborg har dem, så de borde finnas att låna även på andra orter. Om du seriöst funderar på att förbättra din åkteknik så rekommenderar jag varmt dessa häften, och även förbundets Teknik-DVD som går i samma stil.
Just nu finns det gott om skidspår att träna i. På skidspar.se lägger eldsjälar i Sveriges skidklubbar, såväl som enskilda åkare, upp aktuell status för olika skidspår. Eftersom jag kände oemotståndlig lust att kröna jullovet med en rejäl skidtur som final, använde jag tacksamt denna tjänst. Fick uppleva det sällsamma i att alla Västsveriges skidanläggningar rapporterar öppna spår på en och samma dag.
Valet föll till slut på Partille golfklubb som hade sex kilometer dubbelspår längs utkanten av banan. Så fick även jag, som annars är helt ointresserad av golf, uppleva äkta glädje ute på greenerna. Ett underbart exempel på ”Reuse” i stor skala, och därtill en liten amuse-bouche inför den 28 februari.
Under jullovet har bloggen mestadels fått vila till förmån för besök hos släkt och vänner, utomhusaktiviteter, läsning och röjning med mera. Bland annat hälsade vi på hos Pontus och Pernilla som driver Oberga Bärodling i närheten av Tranås. Småländska höglandet var vackert skrudat i vinterdräkt med nysnö och sträng kyla. Inne i stugvärmen hos detta engagerade bärodlarpar diskuterades, bland mycket annat, framtidsfrågor.
För 2010 planeras en satsning på IP-odling (Integrerad Produktion) av jordgubbar. Metoden är inte ekologisk men ett steg på vägen, med mål att minimera resursförbrukningen genom ständig förbättring:
IP-odlat marknadsförs inte direkt till konsument, men är den vanligaste odlingsformen i svensk fruktodling idag. Huvudmålsättingen för IP är att minimera användningen av energi, handelsgödsel och kemiska medel men ändå få en bra skörd. Odlarna går fortlöpande kurser för att hela tiden uppdatera sig och använda senaste forskningsrönen. Alla odlingsåtgärder dokumenteras så att odlare och rådgivare kan gå tillbaka och dra erfarenheter av olika insatser. IP-certifiering är ett krav för att få leverera till många uppköpare. För att minimera behovet av kemisk bekämpning är odlarna extra noga med val av sorter, odlingsplats och gödsling. De använder också väderbaserade prognosmodeller för att kunna vidta förebyggande åtgärder.
Källa: LivsmedelsSverige
Utöver fördelarna för miljö och ekonomi, så berikas alla jordgubbsälskare med en mycket längre säsong. Ju fler odlare som anammar IP, desto fler får chans att kunna njuta av svenska bär hela sommarsäsongen, från nationaldagen till kräftskivan. Därmed kan de åksjuka flyggubbarna i bubbelplast få stanna hemma.
Som bevis får man kröna kartongerna med märket Svenskt Sigill. Titta efter detta nästa säsong. Om du handlar mat i storbutik så kan du också titta på kartongerna i grönsaksdisken. Om grönsaken är odlad med IP-metoden står detta tryckt på lådorna. Cykelidag hoppas förstås på att man inom några år tar steget fullt ut till ekologisk odling. Förhoppningsvis kan insekter och svampar hållas i schack med någon smart biologisk metod.
Som gåbort-present till nyblivna föräldrar passade en hemmalagad middag. Konceptet är att gästerna ordnar (k)rubbet medan trötta föräldrar byter blöjor, ammar och håller sällskap mellan varven. Tycker detta är en fin tradition som jag själv fått åtnjuta och gärna för vidare.
I kylan behövdes rejäl, närande vintermat, sådan som man står sig på när man ska elda och skotta i minus 16. Valet föll på en kryddstark gryta med ris. En liten utmaning, ty när en miljöbloggare besöker svenska odlare duger det knappast med vanligt ris, som kommer långtifrån och medför stor miljöpåverkan vid odlingen. (Risodling dränker stora ytor som sedan bildar metangas.) Ett svenskt alternativ behövdes således.
Lite experimentellt la jag en påse helt korn (alltså sädesslaget) i blöt kvällen innan. Kokte sedan med några lagerblad. Detta smakade förträffligt med grytan. Konsistensen är ungefär som råris men med större och rundare smak, som påminner en del om fullkornspasta. Men som det svällde! En liten enkilospåse räckte till både middag och lunch för fem hungriga, och ändå följde en hel bunke kokt korn med hem. Miljöbloggare brukar avsky att slänga mat. Istället skaffade jag mjölk och vispgrädde på hemvägen, i akt och mening att koka tomtegröt av kornet.
Kokte upp mjölken och rörde ner det kokta kornet och grädden, några kanelstänger och ett uns saffran. Sänkte ner och lät det svälla på låg effekt. När jag smakade av var konsistensen helt rätt för tomtegröt, men smaken var väl kraftig jämfört med det bleka risets. För att matcha kornet styrde jag om gröten till indisk kheer och rörde sålunda ner råsocker, russin och hackade nötter. Det gjorde susen för smaken! Den svenska kornkheeren räckte till kvällsmat och frukost dan därpå.
Det svenska kornet används nuförtiden mest till foder och rusdrycker. Men med den goda smaken för att inte tala om den fantastiska ekonomin (en påse under 20 kronor ger 15 – 20 portioner) förtjänar det verkligen att tas till nåder i svenska kök igen. Gott, närproducerat, nyttigt, miljösmart och billigt. Kan det bli bättre så säg?
