Störande bekvämlighet
Att besöka kyrkogården en gång om året är en tradition sedan några år tillbaka. Ingen speciell dag är avsatt för detta men denna gång passade det bra idag på allhelgonadagen, när det är extra fint med alla tända lyktor på gravarna.
Vanligtvis brukar besöket fylla mig med ett stillsamt vemod, men denna gång blev jag arg och dyster. Inte på grund av närheten till döden, utan för den brist på respekt som somliga människor uppvisar genom sitt beteende.
Det handlar om oskicket att köra bil och parkera inne bland gravfälten, precis vid den grav man avsett att besöka. Bara för att det finns asfaltgångar som är precis så breda att en bil får plats (men inte mycket mer). Inte en utan säkert fem gånger under mitt halvtimmeslånga besök fick jag kliva åt sidan för att släppa fram bilar. Lugnet stördes av en ständig ström av fordon, motorer som startade och stoppade, dörrar som slogs igen. Bestört räknade jag fler bilar bland gravarna än på besöksparkeringen.
Chockad över vissa människors hjärtlöshet ställde jag mig frågan: Varför gör man så här tokigt? Ohejdad bekvämlighet är nog den direkta orsaken, men vad ligger bakom? Är det bristande kunskap om att en begravningsplats främst är avsedd för att minnas, tänka efter och sörja, vilket för många människor kräver stillsamhet och tystnad? Eller finns det – hemska tanke – en avsiktlig hänsynslöshet i botten?
För att få visshet måste jag till slut fråga en av fridstörarna. Ur den här bilen, som jag tvingades gå åt sidan för, klev ett medelålders par och en ung man, antagligen sonen. Alla tre till synes fullt förmögna att gå på egna ben.
Till kvinnan, som klev ut först, ställde jag frågan:
- Ursäkta, men känner du till att det finns en besöksparkering?
och fick ett omedelbart och mycket upprört svar:
- Ja, men vi har alldeles för mycket att bära. Vi har med oss granris. Det har aldrig varit något problem att köra här förut!
Mängden ris i bagaget såg ut att vara fullt rimlig för tre personer att bära de 25 metrarna från parkeringen. Det snabba svaret och den upprörda tonen antyder att man övervägt och fattat beslutet att köra in, trots att uppfostran eller samvetet sagt att det är fel. Alltså har man valt att sätta sin egen bekvämlighet före andras rimliga anspråk på lugn och ro. Rent formellt har man säkert rätt att göra så här. Skyltningen säger bara att det finns en besöksparkering, och att farten ska begränsas till 30 km/h, vilket i sig är häpnadsväckande.
Det sägs att om människor följde sunt förnuft och tillämpade den gyllne regeln, så skulle inga lagar behövas. I detta fall behövs tyvärr mer detaljerade anvisningar för dem som missat det olämpliga i att köra bil bland gravarna på kyrkogården. Nedanstående förslag är inskickat till Svenska Kyrkans kyrkogårdsförvaltning, som sköter driften av Göteborgs begravningsplatser:
[..] föreslår jag att kyrkogårdsförvaltningen tar initiativ till att införa trafikreglering på Fridhem:
- Markera tillfartsvägen som gårdsgata. En hastighet på 30 km/h är alltför hög.
- Förbjud fordonstrafik på gångarna, förutom för förvaltningens egna fordon samt färdtjänst och handikapptillstånd
- Parkering endast på markerad plats
- Övervakning och bötfällning av överträdelser
- En tydlig skylt vid infarten som förklarar dessa regler. Här är ett förslag:
BEGRAVNINGSPLATSRESPEKTERA STILLHETENKör sakta direkt till och från markerad besöksparkering.Fordonstrafik inom och mellan gravfälten förbjuden. Gäller ej förvaltningsfordon, färdtjänst och handikapptillstånd.Parkering endast tillåten på anvisad plats.Överträdelser beivras.
Jag kanske inte ska skriva att vi brukade åka longboard på några av stans kyrkogårdar… Bättre att lyfta fram det här med att vuxna människor inte klarar av att bli tillsagda. Det är något med att tappa ansiktet som gör att man genast måste gå i försvarsställning och bita ifrån. Särskilt tydligt är det om dom har barn med. För några år sedan klättrade jag med en vän på Östberget på Frösön. När vi närmade oss toppen började det regna ner pinnar, stenar och annan bröte. Väl uppe ser vi att det är två barn och deras pappa. Barnen kastar ner allt löst dom kan hitta. Vi vände oss till deras far och förklarade att dom inte kan hålla på så, dom riskerar att skada eventuella personer nedanför och att vi var nära att bli träffade. Snubben blir då helförbannad och skäller ut oss för att vi inte borde varit där… Det är inte lätt att ta kritik.
Longboard, hihi! Stör i alla fall klart mindre än en bil, och jag förmodar att det hela kan skrivas av på kontot för ungdomligt oförstånd?
Det där med tillsägelser är verkligen känsligt… ger samma effekt som en käftsmäll på folk med starka egon. Att kasta sten på klättrare är dessutom rentav straffbart. Och i mitt exempel var det t.o.m. formulerat som en neutral fråga snarare än som en kritisk kommentar. Att svaret kom så fort tyder på att frågan knappast överraskade.
*suckar djupt*
Usch. Jag blir bara ledsen av att läsa.
Hittar egentligen inget vettigt att säga – så jag borde väl ha låtit bli.
Tack för ditt stöd – det är värdefullt! Vore också intressant med en jämförelse från Stockholm, hur gör man t ex på Skogskyrkogården?
Tyvärr kan jag inte svara på hur det ser ut på just Skogskyrkogården, men den är ju ett Världsarv så jag måste säga att jag har svårt att tänka mig att de skulle tillåta något så bisarrt som bilkörning där.
Just Skogskyrkogården som exempel kan nog skeva jämförelsen.
De begravningsplatser / kyrkogårdar jag besökt har det inte gått att köra in till.
Skogskyrkogården har i varje fall utmärkta anvisningar hur man bör uppföra sig på sitt Visitors Center.
Där står:
Kan kopieras rakt av för alla Sveriges kyrkogårdar.