Utför med miljön när man åker utför?

En vecka efter hemkomst från skidsemester har tankarna hunnit samlas lite kring utförsåkning och miljön. Frågan är om man kan ägna sig åt denna sport/fritidsnöje med gott miljösamvete. Eller annorlunda uttryckt, är utförsåkning hållbar redan idag eller kan den bli det i framtiden. Längre ner finns ett försök till genomgång område för område baserat på vår resa. Men först en allmän diskussion.

Det är uppenbart att skidanläggningar ger stora ingrepp i bergsmiljön och att de förbrukar mycket energi. Å andra sidan är rekreationsvärdet stort just för skidåkning och bergen kan knappast användas till så många andra ändamål. Anläggningarna används ofta av väldigt många människor samtidigt, vilket borde ge en låg belastning per person. Anläggningarna drivs med el som kan produceras mer miljöanpassat.

Det är inte så lätt att hitta uppgifter om hur mycket energi som en skidanläggning gör av med. Projektet Idre Tre Toppar har en informativ sammanställning av sin miljöpåverkan som jag väljer att lita på. Där står det att ”de stora förbrukarna av el på Idre Fjäll är snökanonerna samt uppvärmningen av boendet. Liftarnas förbrukning utgör en något mindre del.”

Med detta i bakhuvudet blir slutsatsen att skidanläggningar och skidturism kan drivas på ett hållbart sätt, förutsatt att det finns natursnö. Och att den totala miljöbelastningen påverkas mest av skidåkarna och hur de väljer att resa till och från backen och leva på plats. Österrike verkar dock ha kommit mycket längre än flertalet svenska skidorter. Se exemplen från vår resa och bedöm själv.

Resorna

Resorna är sannolikt den största faktorn bakom skidresans totala miljöpåverkan. Det är med stor skam i kroppen som jag läser i senaste Råd och Rön att det går nattåg mellan Köpenhamn och München, och därifrån dagtåg vidare till Innsbruck. Av bekvämlighet valde jag flyget för jag hittade inte tågförbindelsen. Okej, nu vet jag att SJ har en utlandsbokning som kan hjälpa till, så nästa gång finns ingen ursäkt. Visst köpte jag träd och koldioxidkompensation, men innerst inne är jag skeptisk till om detta verkligen hjälper.

Däremot åkte vi buss från och till flygplatsen, istället för hyrbil eller taxi. Vi valde också att använda de utmärkta skidbussarna för att ta oss mellan hotellet och backen. En viss närbelägen busstillverkare har som synes lyckats sälja till österrikarna.

Tyvärr fanns det gott om stora, törstiga tyska bilar som föreföll vara populära både bland invånarna och bland turisterna.

Skidanläggningen

Som nämnts ovan så är snökanonerna den största förbrukaren på själva anläggningen. Eftersom vår skidort, Neustift, låg vid en glaciär, minimeras behovet av konstsnö. Under hela vårt besök såg vi två kanoner som var igång, gissningsvis en provkörning.

En annan stor förbrukare är transporter inom anläggningen. På många svenska skidorter brummar skotrarna i ett. Vi såg inte en skoter under hela veckan. Däremot stod det en bräda eller ett bar skidor utanför varje liftkur, så det var tydligt hur pistvakterna förflyttade sig.

Skidanläggningen var miljöcertifierad enligt programmet ”Umweltsiegel Tirol”. Det har funnits sen 1994 och kräver bland annat att anläggningen:

• samarbetar med lokala jordbrukare som levererar råvaror som odlats på ett miljömässigt acceptabelt sätt
• minimerar avfallet genom källsortering och återvinning
• använder biologiskt nedbrytbara rengöringsmedel
• vidtar åtgärder för att spara vatten och energi
• undviker engångsmaterial både på restauranger och toaletter
• inför rökfria avdelningar

Anläggningen gav konkreta bevis för att man lever upp till detta:

• Varutransporterna sker med linbana i speciella korgar:
  
• Källsortering överallt:
  
• Bara riktigt porslin och glas att dricka ur:
  
• Fokus på att hushålla med vatten på alla WC:
  

Boende

• Vi bodde på ett spa-hotell, Alpenwellness Gasteigerhof, som hade någon form av centralvärme baserad på vedeldning liksom de flesta husen i byn. Inga el-element syntes till.
• Rikligt med mat från lokala leverantörer. Man är väldigt stolt över sitt lantbruk i Tyrolen. Ett miljöminus är nog att man äter enormt mycket kött. Om det är naturbeteskött, vilket det såg ut att vara för kossorna gick ute överallt, så är det förstås bättre. Det fanns dock vegetariskt alternativ och rejäl salladsbuffé varje dag.
• Naturmaterial i alla rum. Bland annat sängar med madrasser av ull, vilket var mycket bekvämt.
  
• Ett dussin cyklar av olika storlekar fanns till gratis utlåning. Detta utöver skidbussen gjorde att man klarade sig helt utan egen bil.