Russin och tillväxt: lite julkonfekt

En skål blötlagda russin blev över från lussebaket. Hellre än att lägga dem på komposten fick de stå kvar i vatten för att återanvändas som russinjäst s.k. levain. Obesprutade russin bär fröet till nytt liv i form av jästsporer som genast sätter igång och förökar sig när resurser i form av vatten och värme finns tillgängliga. Det blir en hejdlös, exponentiell tillväxt som håller i sig så länge man tillför mer resurser. När det bubblar friskt från russinen silar man av dem och blandar spadet med friskt mjöl. Inom några dygn har man en bubblande russinjäst att baka med.

De tillväxttokiga jästsvamparna bär också fröet till sin egen undergång. Genom sin obegränsade konsumtion skitar de ner sin livsmiljö totalt med ohanterat avfall i form av etanol, ett starkt gift för levande celler. Så snart man slutar tillföra nya resurser (mer vatten och mjöl) så dör jäststammen ut av total miljöförstöring.

Parallellerna till mänskligheten och vår resursförbrukning är uppenbara. Till skillnad från jästsvampen har vi förmågan att reflektera över vårt beteende och utbyta kunskaper om hur man kan förbättra läget. Och det gör vi i alla möjliga sammanhang. Vid middagar och träffar den senaste tiden har jag upplevt att den ekonomiska tillväxten osökt dykt upp som samtalsämne. Kritik av tillväxten blir allt starkare och hörs inte bara från ”the usual suspects” utan från företagsledare, ekonomer med mera.

Efter en intensiv läsning har jag kokt ihop en högst personlig julkonfekt av tillväxt-tankar att fundera och diskutera över julen. Håll till godo – och kommentera gärna!

Rätt målbild?

Om man lyssnar på en typisk svensk politiker till höger eller vänster om mitten, så får man höra att ekonomisk tillväxt är ett överordnat mål för samhället. I klarspråk betyder det att bruttonationalprodukten (BNP) bör öka mer än inflationen. Skälen skiftar efter partifärg – ökad levnadsstandard, sysselsättning, få loss resurser att förbättra miljön, mer pengar till vård och omsorg, med mera. Tillväxten kräver ökad konsumtion av varor och tjänster, eftersom BNP är ”värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import.”

Ett smakprov från oppositionen kan låta så här:

”Den ökade otryggheten till följd av neddragningarna i socialförsäkringarna och a-kassan ledde till ett kraftigt fall i konsumtionen och ökat sparande. Därmed förvärrades lågkonjunkturen.”

Regeringen säger så här:

”Sverige befinner sig i en djup ekonomisk kris. Oppositionens förslag skulle medföra betydande risker för svensk ekonomi. Höjda skatter ger hushållen mindre pengar. Då konsumerar de mindre. Det leder till minskad efterfrågan, vilket i sin tur medför att sysselsättningen sjunker.”

Att mindre konsumtion och därmed lägre tillväxt är illa för oss, är de i vart fall rörande eniga om.

Man bör fråga sig om denna tillväxt är ett vettigt mål för samhället. Det verkar något problematiskt att använda ett mått som påverkas positivt av så skilda saker som husbyggande, stigande huspriser, renovering av nedbrända skolor, fler sålda bilar eller cigaretter, ökad bränsleförbrukning och större utnyttjande av sjukvården på grund av fler trafikolyckor. Målet sätts bara i procent, sällan med något tillägg om vilken sorts tillväxt det borde vara.

Vi har blandat ihop tillväxt med välstånd, säger professor Tim Jackson, rådgivare till Storbritanniens regering och författare till ”Prosperity without Growth”. Frankrikes president Nicolas Sarkozy håller med och gav två Nobelpristagare i uppdrag att skriva en rapport om detta, att presentera för andra länders ledare. Sveriges ledande politiker tycks i varje fall ha missat detta.

Gränslös konsumtion och tillväxt är inget som de klassiska filosoferna förespråkade som mål. Tänkare på hela den politiska färgskalan menade, att när de stora materiella behoven är uppfyllda, så borde vi byta fokus och satsa överskottsresurserna på mänsklig utveckling. Liberalen John Stuart Mill skrev redan 1848 att obegränsad tillväxt leder till miljöförstöring och försämrad livskvalitet.

Konsumismen har bara drygt 50 år på nacken. I slutet av andra världskriget gick den amerikanska ekonomin på högvarv för att producera krigsmateriel. President Eisenhower tillsatte en kommission som skulle lämna förslag hur produktionen skulle kunna ställas om till fredstid. Rekommendationen var glasklar. “The American economy’s ultimate purpose is to produce more Consumer goods.”, skrev kommissionen. Ekonomen Victor Lebow förtydligade 1955: “Our enormously productive economy… demands that we make consumption our way of life, that we convert the buying and use of goods into rituals, that we seek our spiritual satisfaction, our ego satisfaction, in consumption. We need things consumed, burned up, replaced and discarded at an ever-accelerating rate.”

Tillväxtfixeringen är alltså ett modernt politiskt påfund. Utöver själva den kreativa idén, tycker jag också att politikerna blandar ihop vad som är bra för enskilda företag med vad som är vettiga mål för samhället i stort. Tillväxt är en positiv effekt för ett enskilt, seriöst företag –  ett naturligt resultat av att man gör något som kunderna uppskattar. Oavsett hur ekonomin går i stort kommer det alltid att finnas tillväxt och nedgång lokalt inom olika branscher , företag och regioner. Exempelvis växte vindkraftbranschen i Sverige med 60% mellan 2007 och 2008. Under samma period ökade Systembolagets försäljning med 5,4%. Ur BNP-perspektiv är det helt jämförbart och lika bra om ökningen kommer från vindkraft eller starka drycker.

Evig tillväxt?

Mängden mänskliga behov är i princip oändliga, så efterfrågan saknas knappast. Däremot kräver evig tillväxt i ekonomin, liksom för jästsvamparna, att man ständigt tillför nya resurser. Eftersom det finns exakt ett jordklot är det rätt självklart att naturtillgångarna har en gräns, även om den kan vara svår att beräkna. Forskargruppen ”Romklubben” gjorde redan 1972 en datorsimulering av tillväxtens gränser, ”Limits to Growth”, med många förutsägelser som visat sig förvånansvärt riktiga fram till 2008.  Framför allt har tillväxten drivits av att det funnits billig och riklig energi i form av olja – en fossil resurs som förmodligen är nära, eller redan passerat, sin globala produktionstopp. Oljan tar inte slut men den olja som finns kvar blir allt dyrare att hämta upp ur marken och därför påverkas användningsområden som kräver låga priser.

Det påstås ibland att Sverige lyckats koppla loss ekonomin från energiförbrukningen. Nedanstående diagram ser fantastiskt lovande ut. Genom att köpa och sälja alltmer av tjänster som inte förbrukar något, och genom att ständigt effektivisera, verkar det som om vi kan få tillväxt utan att tära på miljön.

Visst, vi eldar mindre fossilt än förr. Men vad vi också gjort är att flytta den smutsiga produktionen till Asien, vilket i många fall orsakat enorm miljöförstöring. Istället ”producerar” vi administration och service. Inte heller detta kan växa utan att förbruka energi och andra naturresurser. Till och med rent digital tillväxt, exempelvis ökat online-spelande, kräver fler servrar och hårddiskar som förbrukar mer el. De som säljer tjänsterna får ett överskott som antagligen i hög grad används till materiell konsumtion. Den framgångsrike nätpokerspelaren köper sig kanske en törstig sportbil, en 56-tums platt-TV eller weekendresor till Las Vegas.

Eftersom tillväxten i Västvärlden hackar, så pekar många på Kinas makalösa tillväxt på 10 procent per år som den stora räddningsplankan. Flera bedömare, bland annat Forbes, menar att den kinesiska boomen i själva verket eldas på av en lika ohållbar lånebubbla som den amerikanska. Påstående att vår konsumtion krävs för att hjälpa Kinas fattiga ger jag inte mycket för. Drygt 60% av Kinas ekonomi drivs av inhemsk efterfrågan. Utan tillverkning av diverse prylar för export skulle tillväxten ändå vara halsbrytande hög med västerländska mått mätt. Däremot kanske miljöförstöringen hade varit något mindre.

Nästa steg?

När man läser vad olika tänkare tror om framtiden, urskiljer sig några olika scenarier:

• De superpositiva, som tror på en stor ”teknofix” som löser alla problem. Vätefusion eller revolutionerande ny solkraft ska ge oss obegränsat med billig energi så att vi kan lösa alla miljöproblem och den materiella tillväxten kan fortsätta. Lösningarna handlar i stort sett om att satsa alla resurser och sätta all tilltro till forskningen.
• De supernegativa, som tror att konsumtionen dundrar på tills allt slutar med en oundviklig och hastig katastrof. Lösningen som förespråkas är att köpa gård och guld, lägga undan överlevnadslager av mat och ved för tio år, kanske beväpna sig, och sedan vänta tills stormen brakar lös på allvar.
• Mittemellan-spåret. BNP-tillväxten stagnerar sakta, det kommer ny och bättre teknik men också allvarliga ekonomiska bakslag. Ett nytt samhälle växer fram mer eller mindre planerat, vilket skapar goda tillväxtmöjligheter för specifika branscher och företag. Det sammanlagda välståndet kan fortfarande öka men i så fall om det mäts i andra termer än materiella tillgångar.

De två första lämnar jag därhän, personligen tror (och hoppas) jag att de är mindre sannolika utan är mer av extrema visioner. Om man koncentrerar sig på mitt-spåret, som förvisso också innebär tuffa utmaningar, finns det likväl olika sätt att förhålla sig. Flera ledande ekonomer föreslår att den utvecklade delen av världen nu bör följa råden från de gamla filosoferna och växla över till ett uthålligt samhälle utan ekonomisk tillväxt, inte minst för att dämpa de pågående klimatförändringarna. Andra menar att även om vi struntar i en planerad övergång, så kommer allt högre kostnader för energi och andra resurser att tvinga oss till en hårdhänt omställning. (För en enkel förklaring av effekten av allt dyrare olja, läs här.)

Att ta ansvar för framtiden är moraliskt bättre än att vara passiv och bli offer för omständigheterna. Därför tror jag att vi egentligen inte har något alternativ till att satsa på hållbar utveckling. (Läs även vad Peter Senge, en av världens ledande strategiforskare, säger.) Dels lär vi oss förhoppningsvis något på arbetet, dels minskar vi konsekvenserna om läget ändå blir värre än befarat. Dock bör vi förlita oss mindre på stora globala lösningar och mer på att hantera de olika utmaningarna lokalt. Professor Bodil Jönsson förklarar detta i programmet Ställ om – Lösningarna för framtiden som sändes på SVT nyligen. Och precis som Swentec – Sveriges Miljöteknikråd - föreslår så bör vi fokusera på områden där vi redan är starka och där vi tillgodoser lokala behov i Sverige. Om detta leder till lösningar som kan exporteras så är det en bonus. Västra Götaland är faktiskt den region i Sverige som hade störst omsättning från miljöteknik, 19,5 miljarder kronor år 2008. Inte mycket jämfört med totala ekonomin men åtminstone en bra grund att bygga vidare på. De främsta områdena är kretsloppsteknik, energieffektivisering och energisnåla byggnader.

Utöver detta så tror jag på några andra områden:

• Hållbart jordbruk. Sverige sägs ha bland de bästa förutsättningarna att odla mat på ett miljösmart sätt. Kloka kommuner som till exempel Falköping förbereder sig redan genom hållbar logistik med kombinerade lastbils- och järnvägstransporter. Däremot borde vi omgående sluta bygga köpcentra och villor på prima jordbruksmark.
• Biobränsle från skog och avfall räcker säkert till att driva traktorer, lastbilar och bussar som kör regionalt och kompletterar järnvägen, men knappast för att driva hela Sveriges bilflotta. Den privata bilkörningen får helt enkelt minska. I skenet av detta verkar de stora vägprojekten mestadels onödiga. Vägar tenderar att fyllas med trafik så att framkomligheten förblir oförändrad. Och om ett skyhögt oljepris får medborgarna att ställa bilen så behöver vägarna ändå inte breddas.
• Lokala program för att minska fossilberoendet. Strategiska energiavtal med Norge och Ryssland borde kunna säkra tillräckligt med olja under en övergångsperiod. Att som experten på vår energimyndighet föreslår, överlåta åt bensinbolagen att lösa det problemet, är en onödig chansning som kan komma att stå oss dyrt.
• Återvinning kommer att bli en stor bransch när nya råvaror blir dyrare. Kanske rentav den största branschen av alla? Gruvbrytning är enormt energikrävande.
• Lokal slutproduktion från halvfärdigt gods kommer säkert att bli betydelsefull. Vi kommer knappast att sluta köpa saker även om den totala konsumtionen minskar. Flexibla fabriker där man monterar ihop komponenter som kommer med tåg och båt kan bli ett viktig del av framtida försörjning.

Det finns självklart mycket mer att göra. Vilka ser du som nästa steg?