Svensk matframtid på höglandet

Under jullovet har bloggen mestadels fått vila till förmån för besök hos släkt och vänner, utomhusaktiviteter, läsning och röjning  med mera. Bland annat hälsade vi på hos Pontus och Pernilla som driver Oberga Bärodling i närheten av Tranås. Småländska höglandet var vackert skrudat i vinterdräkt med nysnö och sträng kyla. Inne i stugvärmen hos detta engagerade bärodlarpar diskuterades, bland mycket annat, framtidsfrågor.

För 2010 planeras en satsning på IP-odling (Integrerad Produktion) av jordgubbar. Metoden är inte ekologisk men ett steg på vägen, med mål att minimera resursförbrukningen genom ständig förbättring:

IP-odlat marknadsförs inte direkt till konsument, men är den vanligaste odlingsformen i svensk fruktodling idag. Huvudmålsättingen för IP är att minimera användningen av energi, handelsgödsel och kemiska medel men ändå få en bra skörd. Odlarna går fortlöpande kurser för att hela tiden uppdatera sig och använda senaste forskningsrönen. Alla odlingsåtgärder dokumenteras så att odlare och rådgivare kan gå tillbaka och dra erfarenheter av olika insatser. IP-certifiering är ett krav för att få leverera till många uppköpare. För att minimera behovet av kemisk bekämpning är odlarna extra noga med val av sorter, odlingsplats och gödsling. De använder också väderbaserade prognosmodeller för att kunna vidta förebyggande åtgärder.

Källa: LivsmedelsSverige

Utöver fördelarna för miljö och ekonomi, så berikas alla jordgubbsälskare med en mycket längre säsong. Ju fler odlare som anammar IP, desto fler får chans att kunna njuta av svenska bär hela sommarsäsongen, från nationaldagen till kräftskivan. Därmed kan de åksjuka flyggubbarna i bubbelplast få stanna hemma.

Som bevis får man kröna kartongerna med märket Svenskt Sigill. Titta efter detta nästa säsong. Om du handlar mat i storbutik så kan du också titta på kartongerna i grönsaksdisken. Om grönsaken är odlad med IP-metoden står detta tryckt på lådorna. Cykelidag hoppas förstås på att man inom några år tar steget fullt ut till ekologisk odling. Förhoppningsvis kan insekter och svampar hållas i schack med någon smart biologisk metod.

Som gåbort-present till nyblivna föräldrar passade en hemmalagad middag. Konceptet är att gästerna ordnar (k)rubbet medan trötta föräldrar byter blöjor, ammar och håller sällskap mellan varven. Tycker detta är en fin tradition som jag själv fått åtnjuta och gärna för vidare.

I kylan behövdes rejäl, närande vintermat, sådan som man står sig på när man ska elda och skotta i minus 16. Valet föll på en kryddstark gryta med ris. En liten utmaning, ty när en miljöbloggare besöker svenska odlare duger det knappast med vanligt ris, som kommer långtifrån och medför stor miljöpåverkan vid odlingen. (Risodling dränker stora ytor som sedan bildar metangas.) Ett svenskt alternativ behövdes således.

Lite experimentellt la jag en påse helt korn (alltså sädesslaget) i blöt kvällen innan. Kokte sedan med några lagerblad. Detta smakade förträffligt med grytan. Konsistensen är ungefär som råris men med större och rundare smak, som påminner en del om fullkornspasta. Men som det svällde! En liten enkilospåse räckte till både middag och lunch för fem hungriga, och ändå följde en hel bunke kokt korn med hem. Miljöbloggare brukar avsky att slänga mat. Istället skaffade jag mjölk och vispgrädde på hemvägen, i akt och mening att koka tomtegröt av kornet.

Kokte upp mjölken och rörde ner det kokta kornet och grädden, några kanelstänger och ett uns saffran. Sänkte ner och lät det svälla på låg effekt. När jag smakade av var konsistensen helt rätt för tomtegröt, men smaken var väl kraftig jämfört med det bleka risets. För att matcha kornet styrde jag om gröten till indisk kheer och rörde sålunda ner råsocker, russin och hackade nötter. Det gjorde susen för smaken! Den svenska kornkheeren räckte till kvällsmat och frukost dan därpå.

Det svenska kornet används nuförtiden mest till foder och rusdrycker. Men med den goda smaken för att inte tala om den fantastiska ekonomin (en påse under 20 kronor ger 15 – 20 portioner) förtjänar det verkligen att tas till nåder i svenska kök igen. Gott, närproducerat, nyttigt, miljösmart och billigt. Kan det bli bättre så säg?