Fyrtio år av rastlöshet: om tid och varför vi har brist på den

Som skymtat fram i tidigare inlägg är jag intresserad av tiden och hur vi använder den. Det är den enda resurs som är helt jämlikt fördelad på jorden och den är fullständigt icke-förnyelsebar (så vitt vi vet idag, även om fysikerna jobbar vidare med frågan). Hur vi använder våra 24 timmar varje dygn är avgörande för vårt välbefinnande både på kort och lång sikt. Sociologen Jörgen Larsson har fördjupat sig i hur tidsbrist påverkar familjelivet och hur man kan göra ”livsval som förenar livskvalitet och ekologisk hållbarhet”. Han ligger även bakom sajten frivilligenkelhet.nu där man kan ta del av konkreta strategier för att förenkla sitt liv och få en meningsfullare vardag. Även lyckoforskningen pekar på att den som använder sin tid för ett aktivt liv med stort inslag av att göra gott för andra människor blir lyckligare än den som är passiv och/eller självfokuserad.

Trots allt klokt som tänkts och sagts så väljer vi i genomsnitt att shoppa allt mer. Eller med andra ord, lägga tid på att skaffa ännu fler prylar som sedan tar upp ännu mer av vår tid för användning och underhåll. Lyckoforskarna och sociologerna tycker så klart illa om detta men lyckas inte förklara varför det ändå blir så här. En som däremot tänkte till ordentligt var Staffan Burenstam-Linder, som under sitt 69-åriga liv bland annat hann med att vara professor i ekonomi, rektor för Handelshögskolan i Stockholm, moderat riksdagsman och handelsminister samt författare.

I boken ”Den rastlösa välfärdsmänniskan” (utgiven 1969, nytryck 2007) försökte han förklara  prylhamstrandet med utgångspunkt från tiden. Boken har ett ganska akademiskt språk men bjuder på många aha-upplevelser även för den som inte är nationalekonom. Hans huvudtes är att vi (mer eller mindre medvetet) strävar efter ett jämviktsläge där vi tror att vi får ut mest av vår tid. Detta påverkar både hur mycket tid vi lägger på att tjäna pengar och vad vi väljer att lägga vår tid på i övrigt.

De flesta ekonomer bortser från tiden och antar att varor konsumeras ögonblickligen när de köps. Burenstam-Linder tog däremot ett nytt grepp och tog hänsyn till tidsfaktorn genom sambandet konsumtion = varor + tid. Den tekniska utvecklingen och allt effektivare produktionen har gjort varor billigare för varje år, relativt sett. Vad gäller tjänster (både såna man köper och såna man utför själv) är tiden den främsta råvaran och det finns inte alls samma möjlighet att göra dem effektivare. Här uppstår en stark drivkraft att försöka ersätta tid med varor för att få ut mest av tiden, som är den resurs det är mest ont om.

Men just detta ökande varuflöde gör att tiden blir allt mer splittrad (tiden som kan läggas per vara minskar), och därför får vi mindre och mindre utbyte av varje ny vara. Det vill säga, vi får än större brist på tid vilket gör det än mer intressant att ersätta tid med varor. Burenstam-Linders radikala tes är att detta föder en självförstärkande process där pryljakten tenderar att bli allt intensivare ju större tidsbrist vi upplever! Detta är en förklaring till varför de flesta tycks finna mer nöje i en runda som företas på 27-växlad lättviktscykel iförd moderiktiga funktionsplagg och pulsmätare framför samma tur på en treväxlad stålram iförd enkla, funktionella kläder.

Burenstam-Linder ger en ganska dyster bild av hur den ekonomiska utvecklingen går in i vad han kallar en ”dekadensperiod” där följande fenomen blir allt mer märkbara.

Ett alltmer hektiskt livstempo, karakteriserat av genomtänkta försök att hushålla med en allt knappare tid.

De gamla, som i början av tillväxtperioden saknade husrum och mat, kommer mot slutet av tillväxtmanins utveckling istället att sakna folk som kan ta hand om dem.

En egendomlig kombination av en tilltagande bundenhet till varor och tilltagande likgiltighet för varje enskild vara, till följd av låg utnyttjandegrad och snabb omsättning.

Allt mindre möjlighet att ägna tid åt andliga odlingar och åt vissa kroppsliga njutningar [som god mat och sex]. Dolce far niente [italienska, ungefär: bekymmersfri sysslolöshet].

Inkomstnyttan kommer att avta, men utan att våra behov blir helt fyllda; för att ytterligare kunna öka den materiella välfärden kommer man därför att ägna ökad uppmärksamhet åt fortsatt ekonomiskt framåtskridande.

I det ekonomiska framåtskridandets namn kommer man i stigande grad att betona vikten av rationellt ekonomiskt handlande, men just av detta skäl kommer följden också att bli ett växande antal oövertänkta beslut.

Om man intresserar sig på allvar för tidsanvändningen och dess mekanismer, är den här boken varmt rekommenderad och aktuell trots sina 40 år på nacken.