Liggcykeln – mer mångsidig än man kan tro

Det här är ett gästblogginlägg av Anders Drougge, en miljöengagerad cykelentusiast med många hemmabyggen under bältet. Mer om Anders längst ner. Här berättar han om liggcykeln, ett fordon som många ser som en extrem landsvägscykel för entusiasterna. I själva verket är den mycket mer mångsidig än så, vilket Anders visar med sina personliga erfarenheter. Det här är en cykeltyp som förtjänar större uppmärksamhet.

Min ”vardagsliggcykel” är av typen SWB, vilket betyder Short Wheel Base, och innebär att framhjulet sitter bakom vevpartiet. Den har OSS, Over Seat Steering, vilket bland annat ger lite mindre luftmotstånd. Det här är en ”hög” liggcykel som passar bra för långfärd och pendling på varierande underlag. Bild (c) Anders Drougge

Liggcyklar finns i många varianter, precis som vanliga cyklar. Visst, en del är extrema för att bli maximalt snabba, men liggcyklar kan fylla många, mer vardagliga behov. När jag själv blev intresserad av liggcyklar började jag med att bygga egna. Både för att skaffa mig lite mer kunskaper, men också för att till en låg kostnad kunna testa om liggcykel var något för mig. Ett första försök att bygga om en minicykel till liggcykel gav positiva erfarenheter och mersmak.

Med ett aluminiumrör från en kasserad spinnakerbom och delar från ett par gamla cyklar byggde jag en liggcykel med två 26-tums mountainbikehjul, kraftiga punkteringssäkra däck, 6 växlar och en inte alltför extrem ”liggställning”. Sitthöjden är 57 cm och vinkeln på sätet på 45 grader. För komfortens skull fick cykeln fjädring bak. Med den cykeln avverkade jag förra året 600 mil och har mycket positiva erfarenheter. Cykeln är snabbare än min gamla trotjänare mountainbiken, som hjulen kommer från. Min vanliga ”pendlingssträcka” från Trollhättan till Vänersborg, 17 km, klaras lätt på 35 minuter i vanliga kläder och utan att man blir genomsvettig. Mitt personliga rekord vid maximal insats på mountainbiken var 40 minuter, men vid mer normal cykling brukade det ta 45-50 minuter. Jag tycker att det kan vara en rättvis jämförelse – samma hjul ger ju samma rull- och lagermotstånd. Skillnaden ligger helt i liggcykelns mycket lägre luftmotstånd. Speciellt märks det vid motvind. Då är skillnaden mycket stor mellan vanlig cykel och liggcykel.

Liggcykeln är också mycket bekvämare – inget sadelskav här inte! Ett antal gånger har jag cyklat till sommarstugan i Hunnebo, en sträcka på 85 km. Det tar c:a 3½ timma och när jag kommer fram är jag naturligtvis lite trött, men har inte ont någonstans. Med kraftiga hjul/däck och fjädring går det också bra att cykla på grus och på ojämna skogsbilvägar.

Förra vintern cyklade jag med liggcykeln även i snö och halka. Kanske inte liggcykelns bästa gren. Men jag kunde efter några ”marksyningar” konstatera att en liggcykel är betydligt säkrare mot allvarliga skador. Lite ont i baken kan man stå ut med – det är ju baken som når marken först, från låg höjd dessutom. Mer ömtåliga kroppsdelar som huvud och händer klarar sig. Så jag menar att säkerheten är bättre än för en konventionell cykel. Speciellt då för en relativt ”hög” liggcykel som min, som syns bra i trafiken och som dessutom lämpar sig väl att cykla med tillsammans med vanliga cyklar.

Nackdelar finns, men de är inte så stora. Halka är som sagt inte liggcykelns bästa gren, men kan naturligtvis klaras med dubbdäck. Start i uppförsbacke är också en utmaning. Bakåtsikten är problematisk, det är svårt att vrida huvudet, så backspegel är ett måste. Största nackdelen för den som ska skaffa en liggcykel är nog priset – liggcyklar byggs ju för hand i små serier och blir dyra.

Om man summerar, så är liggcykeln snabbare, bekvämare och säkrare än en konventionell cykel med motsvarande inriktning. Liggcykeln har tillfört en ny spännande dimension i cyklandet. Jag kommer inte att gå tillbaka till konventionell cykel utom när snön och halkan blir för svår. Då tar jag fram min 7-växlade Batavus som med sina väldubbade däck fungerade mycket bra den gångna vintern.

Till den som funderar på att skaffa eller bygga en liggcykel kan jag ge samma råd som gäller för konventionella cyklar: Välj en modell efter hur den ska användas. Tänk också på att en liggcykel inte omedelbart ger en fartvinst – benmusklerna används lite annorlunda på en liggcykel och det dröjer något hundratal mil innan man är ”anpassad”. Jag har märkt att magmusklerna används mer, vilket för mig har inneburit rena ryggymnastiken. Jag har fått mycket mindre problem med min dåliga rygg sedan jag började liggcykla!

Ergonomin är mycket viktig. Alla mått måste passa, annars funkar det inte alls. En liggcykel måste också ha rimligt bra kvalitet på de komponenter den är byggd av och får inte vara för tung. Med en trög och tung cykel kommer man ju inte upp i den fart där luftmotståndet börjar få stor betydelse.

Ovanstående är mina personliga erfarenheter. Vill du veta mer om liggcyklar gå in på www.liggister.org som är HPV Swedens hemsida. HPV står för Human Powered Vehicles. Här finns också länkar ut i den mycket stora och fascinerande liggcykelvärlden. Välkommen!

Anders Drougge
Mångårig hängiven cyklist, numera liggist

Mitt senaste bygge är en ”låg” liggcykel av typen LWB, vilket betyder Long Wheel Base. Framhjulet sitter här framför vevpartiet, så cykeln blir lång. Den har USS, Under Seat Steering, vilket är mycket bekvämt, men ger aningen större luftmotstånd eftersom armarna ger lite mer frontarea. Mitt bygge har styrning med parallellstag. De enkla delar den är byggd av gör den inte till en racer, men den ger onekligen ”bra fart per krona”! Bild (c) Anders Drougge

PS. I våras byggde jag en lite mer extrem liggcykel, dock fortfarande baserad på ”återvunnet skrot”. (Kostnad c:a 250 kronor). På den sitter, eller rättare sagt ligger jag c:a 35 cm över marken i 29 graders lutning. Den är lång – hjulbasen är 205 cm – och inte särskilt praktisk. Vändradien är jämförbar med en bil!

Men jag kan konstatera att den rätt använd är helt underbar. Ännu snabbare – pendling till Vänersborg kan klaras på en halvtimme. Motvind har minimal inverkan. Dels är frontarean minimal, dels blåser det faktiskt mindre nära marken. Tack vare en skräddarsydd körställning och styrning under sätet är den faktiskt mycket bekväm. Känslan är enastående. Det är som att köra pedaldriven sportbil!

På fina breda cykelvägar med god sikt är den rimligt säker, men i stan syns man inte. På cykelbanorna i stan är den också för snabb. Man skrämmer fotgängare och vanliga cyklister, både genom farten och genom att de inte ser en. Och man vill ju inte uppfattas som en ligist med ett g!

Anders Drougge är från början ingenjör, därav teknikintresset som nu omsätts i cykelbyggen av återvunnet material. Har alltid varit intresserad av miljöfrågor och jobbade faktiskt en gång på 70-talet på Hälsovårdförvaltningen i Göteborg, som informatör, och har mest jobbat med informationsfrågor, både i privata företag och i offentlig sektor. Var redan på 80-talet engagerad för miljövänliga elfordon och har bl a byggt om en Vespa till eldrift. Cykling har alltid varit ett stort intresse och jag har nu engagerat mig i Cykelfrämjandet för att driva på cykelfrågorna i Trollhättan-Vänersborg. Är född 1946 och har kunnat pensionera mig lite tidigare, vilket ger tid till både cykelmotion och till cykel-lobbying.