Säkra kort för sensommarutflykter. Om enkelhet, barn, cykling och mat.
Varje vår och försommar fylls tidningarna av läckra recept och bilder på avancerade picknickar. Det bjuds på vackra korgar till brädden fyllda med läckerheter som dukas upp på eleganta filtar. Detta brukar inspirera mig att baka och laga goda kalla rätter till mysiga utflykter i maj och juni. Så kommer sommaren på riktigt, med förväntad eller äkta högsommarvärme, och picknickambitionerna börjar svaja betänkligt. Fokus skiftar till att bara komma iväg ut och bada. Nu på en gång. Det finns helt enkelt inte tid för avancerade förberedelser.
Högsommar och sensommar är tiden inne för de säkra korten. Cykla iväg med barnen, bada och grilla helt enkelt. I detta inlägg ska det handla om trafiksäkerhet, mat (och miljö förstås) vid dessa sorters utflykter. Förresten så tycker jag att samma filosofi passar även hösten, när man bara vill komma iväg ut och plocka bär och svamp. Nu på en gång. Utan avancerade förberedelser.
Cykla med barnen på utflykt
Cykelidag kör med cykelkärra som rymmer minsta barnet samt rikligt med packning. Man kan stuva ner det mesta som kan tänkas vara användbart i kärrans bagage utan att behöva lägga tid och energi på att prioritera. Sjuåringen som cyklar själv är en större utmaning. Till att börja med bör utflyktsmålet ligga inom lagom räckvidd. Egen erfarenhet drar en gräns vid omkring tolv kilometer enkel väg, vilket avverkas på en timme. Det går bra om man stannar ofta och kan erbjuda dricka och enklare matsäck (frukt, russin eller liknande) snabbt.
Kanske är man så lyckligt lottad att skolvägen är bilfri. Däremot lär utflyktsvägen passera ett antal korsningar eller kanske rentav sakna cykelbana på vissa bitar. Frågan är då vad som är säkrast: att ha barnet bakom eller framför sig. Därom tycks råda delade meningar. Framför, säger många, då har man uppsikt över barnets huvud och kan agera snabbt om någon fara hotar. Bakom, säger andra, den vuxne syns bäst och kan signalera inbromsning och stopp i god tid. Jag blandar och låter sjuåringen cykla först på cykelbanor. I god tid före korsningar kör jag om och lägger mig framför (på begäran av sjuåringen). Vad tycker du?
Den enkla utflyktsmaten
Dagar då solen gassar tappar vi ofta matlusten lite grann och det känns tillräckligt att bara bre några smörgåsar, klyfta en melon och kanske runda av med en bit bulle. En termos kaffe och en flaska saft släcker törsten. När det är svalare vill man gärna grilla. I en regnvåt höstskog är det mysigast att samla in gamla grenar och tända en brasa på lämpligt ställe. Medan brasan brinner ner till glöd kan man leta efter svamp. Man kan också kånka med sig en kasse torr ved förstås. På sommaren är det oftast olämpligt att tända brasor i naturen, och man får förlita sig på kolgrillning.
Miljösmartast (om man grillar ofta) är nog en bärbar utegrill. För enstaka tillfällen bör en engångsgrill vara acceptabel om man hanterar den på rätt sätt efteråt. Det vill säga, häll det utbrända kolet i ett hål i fuktig mark, släck ordentligt med vätska och täck över. Kolet binder koldioxid och förbättrar jorden. Metall och förpackning tas med till återvinning. Förresten säljs numera engångsgrillar i sina beståndsdelar, det vill säga grillbricka, galler, tändpapper för sig, att komplettera med vanligt grillkol. Frågan är om detta ger någon miljöfördel. Man skulle kunna återanvända grillbricka och galler även från en vanlig engångsgrill.
Så till själva maten: korv med bröd är väl en klassiker i enkelhet men dissas av både mig och barnen. För mycket och för lite kött beroende på vem man frågar. Vid en utflykt igår skaffade jag färska färdigformade pannbiffar av nötfärs och en paket frysta vegetariska burgare. Var mycket skeptisk till sistnämnda. Misstankarna kom glädjande nog på skam, de smakade riktigt gott med hamburgerbröd, tomater och ketchup. Frysta varor har den fördelen att de fungerar som kylklampar under transporten och tinar lagom fort för en utflykt.
I grönsaksväg tycker jag bara majskolvar kvalar in på den enkla listan, eftersom de kan grillas som de är. En massa andra grönsaker kan bli jättegoda på grillen om de oljas, kryddas eller marineras. Supergott men tyvärr för krångligt.
Vad lagar du på dina enkla utflykter?
Engångsgrillen brukar för det mesta bestå av en behållare av aluminium samt ett grillgaller. Grillkolen brukar vara indränkt med petroleumbaserad tändvätska. Över kolbädden ligger vanligtvis ett paraffinbehandlat läskpapper/trasa som är till för att fördela elden och för att antända tändvätskan (paraffinet). Ibland när tändvätskan har avdunstat så räcker läskpapperet inte till för antändningen. Det är inte till för att tända grillkolen och skall inte förväxlas med stearinbaserat tändpapper som ersätter tändvätskan. Sammantaget är hela produkten skadlig för miljön och bör därför ur miljösynpunkt ersättas av en mindre enkel grill, grillkol och ett petroleumfritt tändmedel.
Tack för informationen Sören! Det låter som att det är en viss finess att köpa delarna till engångsgrillen separat.
Brickan av aluminium och gallret kan återanvändas.
Pappret kan ersättas med bättre tändmedel som du skriver.
Inget går dock upp mot en hederlig vedbrasa direkt från skogen.
Cykling med barn är ju alltid ett äventyr. För att det ska bli ett någorlunda riskfritt sådant, så är det en bra idé att färdas på samma fordon. Tyska Hase har en ”hybridtandem” för två vuxna vars främre position är liggcykel, medan den bakre cyklisten=den som styr, sitter som vanligt. Till denna smarta tandem finns en ”barntillsats” i form av ett extra vevparti som monteras bakom det främre vevpartiet, så att ett barn kan sitta fram och trampa med. Dvs barnet är med och cyklar (kan hålla värmen om det är kallt), man är väldigt nära varandra=lätt att prata med varandra, barnet har fri sikt framåt och det är så säkert det kan bli. Hase har också en smart trike för barn, som kan hängas på bakom cykeln, om man tar av framhjulet, dvs två fordon i ett. Om man tar med framhjulet på utflykten kan man ju ”hänga på” barnet på mer riskfyllda sträckor, och på skyddade sträckor kan barnet cykla själv. Dessvärre är Hases cyklar dyra, men om man köper Hasecyklar i stället för bil, så kommer det ju i ett annat läge.
Som ett mycket billigt alternativ byggde jag i våras en liten trehjulig cykel av 1½ minicykel, där barnet sitter framför mig i en barnstol mellan styrstolparna. Mycket populärt hos mina två barnbarn (båda är 2-åringar). Användes i somras till turer till smultron- blåbärs- och hallonställen. (Cykeln, som också med några handgrepp kan bli en barnsulky, kan ses i webtidningen Trampkraft, som finns på http://www.liggister.org)
Tack Anders för dina utförliga kommentarer om dina innovativa hembyggen mm! En verklig guldgruva som någon kreativ cykelfabrikant borde ta fasta på. Du har säkert rätt i att det är säkrast att färdas på samma fordon. Frågan är hur det påverkar barnets känsla av frihet och egenkontroll.
Ja, apropå frihet och kontroll, det är väl en annan diskussion, men jag har blivit lite förvånad över hur mina barnbarn är fastspända i mycket högre grad än deras föräldrar var när de var små. I cykelsitsen är det naturligtvis ok att barnet sitter fast, men även fötterna sätts ju fast i nyare barnsitsar! Vid matbordet är det fastspänt som gäller i barnstolen och samma gäller i barnvagnen och sulkyn. T o m min gamla Fjällräven barnbärstol (sån som man har på ryggen) ifrågasattes som inte tillräckligt säker, men har till nöds accepterats. Det är väl bra med säkerhetsmedvetande, men frågan är var gränsen går? Som farföräldrar, som får ”låna” barnen då och då, måste man ju vara extremt rädd om de små. Det får ju helt enkelt inte hända en olycka, men frågan är ju som sagt om det inte ibland blir för mycket av det goda? När kommer barnen att revoltera?
Att spänna fast fötterna tycker jag låter vansinnigt. Barnen blir kanske säkrare fysiskt men man missar helt den psykiska/känslomässiga aspekten… det måste upplevas som mycket skrämmande att sitta fastspänd med fötterna som i ett medeltida fängelse, det är helt onaturligt.
Risktänkandet har tyvärr gått alldeles för långt i Sverige och förmodligen i vissa andra länder.
När jag fjällvandrade för några veckor sedan mötte jag för första gången barn med hjälm. För att fotvandra i svenska fjällvärlden! Helt hårresande. Man tar bort hela nöjet av att utforska spännande miljöer och gör barnen till livrädda, hjälplösa varelser som inte vågar hantera nya situationer på egen hand.
Psykiatern David Eberhard har beskrivit detta mycket träffsäkert (och upprörande) i boken ”Trygghetsnarkomanernas land”.
Vi gjorde värsta missen… Hade pulversoppa med oss på vårt lilla MTB-äventyr i fjällen. Kokade vatten i termos men glömde såklart soppan, haha. Men annars var det mycket härligt!